Skip to content

Jupp :-)

27 juli 2015

image

Det är inget fel på mig – jag har bara missat att leka!

21 juli 2015

Jag har i många år trott – att det är något slags fel på mig… någon slags lindrig autismspektrum, typ.
Vilket jag skrivit en hel del om här på bloggen, som ett sätt att förklara för mig själv och förstå.
Som ett sätt att slå lite mindre på mig själv i min egen oförmåga, min egen osäkerhet.
Eftersom jag hela mitt liv upplevt mig ha svårigheter med att tolka andra i social samvaro.
Sociala koder, tonlägen, gester, underförstådda budskap o s v

Det enda jag har någorlunda koll på är ironi och sarkasm – i detta har jag god träning.

Jag har undvikit fikaraster, luncher, after works, middagar, fester och firande av olika slag.
Allt det där sociala småpratet, kittet, som fyller viktiga funktioner i det sociala livet,
har jag undvikit då det fyllt mig med osäkerhet, fått mig att känna mig obekväm.

Ett slags dolt socialt handikapp alltså, som påverkat mig mycket i min vardag,
i det sociala livet och i arbetslivet,
fått mig att känna utanförskap och förstärkt tanken att jag skulle vara annorlunda.
Under kursen på Mullingstorp som jag skrev om här,
slogs jag omkull av mina känslor då en lekfull meditation (Breathing into Life av Devapath) presenterades.
Jag bara kunde inte delta
Rädsla, osäkerhet, sorg och skam övermannade mig.
Jag klev rätt ner i bråddjupet av självförakt och värdelöshet.

Efter ett par timmars egen inre process bad jag en terapeut om stöd.
Hittade hanterbarhet igen.
Men kände mig liten, ensam och full av skam.

Sedan dess har jag letat i min själ, letat i min minnesbank, grunnat och känt in.

Hur lekte jag som liten?
När lekte jag och när slutade jag leka?
När kände jag mig skrattad åt?

Sen kom den så naturliga meningen i ett samtal:
”Det är genom lek barn lär sig socialt samspel”

Det är logiskt: Att leka ger sociala färdigheter.
Att inte leka ger brister i sociala färdigheter.

Det är alltså inget fel på mig!
Det har aldrig varit något fel på mig!
Jag har ingen autismspektrumstörning eller asperger!
Har aldrig haft det!

IMG_20150718_195857

Jag var ett barn som av olika anledningar inte kunde och inte hade möjlighet att leka tillräckligt.

Alla har vi haft olika förutsättningar i livet.
Att inse detta kan hjälpa mig att sluta slå på mig själv.
Att inse detta kan hjälpa mig att istället känna medkänsla med mig själv.
Att istället kunna välja att ta hand om det inre barnet som ännu bor i min kropp och själ.

Nu kan jag göra aktiva val.
Jag kan välja att agera – välja att leka – lite i taget,
varsam hitta arenor av gemenskap i trygga miljöer, med för mig trygga vänner.
Jag kan, lite i taget, minska det automatiska reagerandet
som leder till den gamla responsen ”bättre fly än illa fäkta”.

Jag väljer att leka.
Att känna in min lekfullhet och njuta av den.

Jag vill öva på att skratta.
Jag vill öva på att känna mig som ”en i gänget”
Jag vill öva på att känna gemenskap med familj, vänner och arbetskamrater.

Allt är som det ska. Allt blir som det ska.

Jag känner stor tacksamhet för bråddjupet som öppnades.
För stödet jag bad om – övning ger färdighet även i detta.
För stödet jag fick <3
För insikten som landade.
För medkänslan med mig själv som öppnades.

Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom…

21 juli 2015

9789127110052_200_det-ar-aldrig-for-sent-att-fa-en-lycklig-barndom_pocketÄr titeln på en bok av Ben Furman som jag fick tipset att läsa för en mängd år sedan.
Jag minns att jag blev lite upprörd och frågande över titeln då men ändå läste boken.
Jag minns inget av innehållet mer än att jag inte fattade hur det skulle gå till (?) hur de menade (?) och hur jag någonsin skulle kunna reparera mig själv med hjälp av en bok.

Den är kanske bra (?)
Kanske läser jag om den en dag i framtiden (?)
Nu då jag fått ett annat perspektiv på möjligheterna.

Inte tack vare denna bok eller tack vare någon annan bok, och jag erkänner att jag läst mååånga självhjälps och insiktsböcker…

Min livsresa är kringelikrokig, kan tyckas.

Men nu har något nytt landat i mig. En ny ”story”, en ny barndom :-)

Jag har precis varit på Kursgården Mullingstorp – steg 2 – och tacksamheten är stor.

Jag hade med mig ett gäng bilder till kursen. Precis som jag instruerats.
Bilder som väckte min ångest, som jag knappt orkade titta på.
Ett par dagar in i kursen fick de komma upp på väggen vid min säng, bli mina fina följeslagare.
Sedan insåg jag att jag endast tagit med mig bilder som passade min ”story” av jobbiga barndomsminnen…
Jag insåg att jag sorterat bort alla de fina, vackra bilderna av barndomen.
Tacksamhetstankar till Byron Katie ”Vem skulle du vara utan din berättelse” (utan din ”story”)

Jag har på Mullingstorp fått hjälp återerövra min barndom.
Jag har vänt min ”story”.
Jag har levt ut, jag har känt in.

Jag håller på att landa, stilla och varsamt.
Jag tar hand om den lilla tösen i mitt inre.
Minns och känner ihåg värmen, vad som är nyskapat och vad som är från förr blir mindre viktigt.

Det är gott för min kropp och själ att få en ny ”story” <3

IMG_20150720_100950DSC_0540

02 juli 2015

Djupt landar insikter i min själ dessa dagar.

Om det inre barnets rädslor.
Som blev automatiska självuppfyllande sanningar och livsmönster.

Djup var sorgen innan jag kunde se sambanden.

Djup var tacksamheten då jag blev mött och hållen,
efter att ha sett och delat med kärleken.

Allt är som det ska i mitt liv.

En dag i taget, här och nu.

13 juni 2015

Förundrades inatt över hur lätt det är att väcka den björn som sover.

Det sovande traumat i min själ.

Hur nyhetsfasta är sunt för mig. Jag undviker tv nyheter och tidningar, inte för att vara världsfrånvänd utan för att värna min själ.

Hur lätt det är att på FB klicka vidare på en liten notis, sen nästa… Hur journalister skriver för att vi ska vilja läsa mer och sen lite till.

Jag läste, som så många andra dessa dagar, om (den mördade) tösen i Kinna Kulle, vidare om den unga kvinnan som försvann i området 1992. Där slog hjärnan till på repeat.
Tanken gick till vännen Pernilla (som Anders Eklund mördade).
Tanken gick till de anhöriga. Till ovisshet, maktlöshet och sorg.

Under natten utvecklade min sovande sårbara hjärna repeatfunktionen till att nå själens dolda vrår.
Rädslan kom över mig. Jag återupplevde blodbad och skräckscenarion.
En mening ur artikeln hackade i mina återuppbyggda försvarsmurar.

Så sårbar är jag, så lättväckt är mitt trauma.  En artikel, en film, en häftig oväntad rörelse. Marginalerna är små.

Tacksam att jag inatt, för vilken gång i ordningen (?), kunde släppa taget i tryggheten hos kärleken.

Jag gillar inte den gnälliga versionen av mig

14 maj 2015

Oavsett om det saknas kollegor och vi ‘går kort’
Oavsett om jag får möjlighet att ta rast eller inte
Oavsett om jag förstår mig på mina kollegor eller inte
Oavsett om jag tänker att de missförstår mig alltför ofta
Oavsett om jag sitter av för mycket mötestid
Oavsett om jag önskade mig än fler fina möten med patienterna
Oavsett om jag slösar tid på oviktigheter och kökssysslor
Oavsett om jag inte hinner allt jag borde och måste i min yrkesroll
Oavsett en massa saker som jag ständigt gnäller över….

Jag gillar inte den gnälliga versionen av mig!

Jag gillar kvinnan som lever i nuet
Jag gillar kvinnan som lever i kärleksfull äkthet – även på jobbet
som är personlig och ärlig utan att vara privat
Jag gillar kvinnan som inte gör skillnad på folk
som känner in och ihåg i all sin mänskliga sårbarhet

Hur kommer det sig då att jag inte är den kvinnan jag vill vara på jobbet (?)
Jag är ofta småaktig och gnällig
Jag är inte alltid rak och ärlig mot mina kollegor och chefer
Jag är definitivt inte smidig att ha att göra med,
för ibland är jag alltför rak och ärlig…
Jag står inte upp för min åsikt när jag borde göra det
Jag sätter inte öppna, tydliga och sunda gränser

Jag gillar inte när andra strör gift och geggar till stämningen
Pratar bakom rygg eller undviker uppriktiga möten
Varför gör jag likadant själv???

Jag är delaktig och delansvarig i min arbetsmiljö
Den enda jag kan förändra är mig själv

Det är hög tid att jag tar ansvar fullt ut
För mig själv i mitt arbetsliv
Tillämpar det jag lärt mig genom livet
Alla dessa kurser där jag skådat in i mig själv
Utvecklats och låtit mig själv falla på plats i mig

Jag är Här Nu
Det är Dags Nu
Att möta vardagen i kärleksfull tacksamhet
Även i arbetslivet

Varför sitter du och ser sur ut?

11 maj 2015

Frasen kom tillbaks som ljöd den på repeat
Till slut insåg jag att tankebanan satt fast i mig

Ännu ett omedvetet minne som präglat mig
Okänd avsändare, okänd tidpunkt
Äntligen lyftes den upp i ljuset för inspektion
Enda sättet jag känner för att göra mig fri
Kunna släppa taget om automatiken
Möjliggöra aktiva val i livet

Bildresultat för spända käkar

En grundbult till varför jag alltid tyckt det är jobbigt i sociala sammanhang
Där jag per automatik intagit en position
Ett ansiktsuttryck som får käkmusklerna att smärta
Som får mig att vilja fly
Inte mitt, inte genuint
Påklistrat av någon slags rädsla eller oro
Inpräntat av orden
”Varför sitter du och ser sur ut?”

Minnet av att kännas fel, bli fel, vara fel
Minnet av anklagelsen i orden
Att jag inte har rätt att känna det jag känner
Uppleva det jag upplever
Vara den jag är
Att jag borde känna annorlunda
Borde vara tacksam

Jag är
Jag duger
Jag känner
Jag är tacksam för livets föränderlighet
Jag lever Här och Nu <3

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 167 andra följare